Preskription - när en fordran riskerar att bli för gammal

April 28, 2017

28 april 2017

Vi på Nordbro har kunder inom en mängd områden, det som många av dem har gemensamt är att de är småföretagare. Vi har under årens lopp uppmärksammat att det är vanligt att just småföretagare prioriterar att utföra sitt arbete, framför att se till att deras kunder betalar. Detta leder ibland till att det ligger obetalda fordringar i företaget under en längre tid och som uppmärksammas först efter några år. I vissa fall kan det då vara för sent att kräva in betalning.

Huvudregeln i Sverige är att en fordran preskriberas efter tio år, vilket framgår av 2 § i Preskriptionslag (1981:130). Det finns undantag från detta och ett av de viktigaste att lägga på minnet är att preskriptionstiden för en fordran mot en konsument i många fall endast är tre år. Detta gäller om fordringen avser en vara, tjänst eller annan så kallad nyttighet som en näringsidkare tillhandahållit till konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Tiden är alltså med andra ord avsevärt förkortad om man utfört arbete eller sålt en vara till en privatperson. Ett annat viktigt undantag att lägga på minnet är när fordran avser hyra. Dessa fordringar har en preskriptionstid på endast två år efter avflyttande, men tre respektive tio år under ett pågående hyresförhållande. Detta innebär alltså att vanliga regler kring preskription gäller så länge hyresgästen finns kvar i lägenheten eller lokalen, men när de flyttat preskriberas fordran efter två år.

Att en fordran preskriberas innebär att man inte längre kan göra den gällande och man kan således inte längre kräva gäldenären (den betalningsansvarige) på betalning. För att undvika att en fordran preskriberas måste man som fordringsägare kunna visa att det förekommit någon form av s.k. preskriptionsavbrott. I regel gäller det då att kunna visa att gäldenären på något sätt blivit påmind om fordran.

I fråga om vad som krävs för ett regelrätt preskriptionsavbrott så har rättsläget länge varit oklart. Enligt en dom från Högsta domstolen den 29 april 2016 (NJA 2016 s. 332) anses det i normalfallet krävas att fordringsägaren kan visa att man skicka två stycken brev med information om fordran under de tre respektive tio närmast följande åren efter fordrans uppkomst. Breven ska vara skickade till folkbokföringsadressen eller ifråga om bolag, den adress som bolaget är skrivet på. Om gäldenären inte kan visa någon rimlig anledning till varför denne inte mottagit något brev, så har ett giltigt preskriptionsavbrott ägt rum. Man anser också att det skett ett preskriptionsavbrott om gäldenären uttryckligen erkänt fordran, vilket dock kan vara svårt för fordringsägaren att visa om det skett muntligen. Ett skriftligt erkännande av skulden från gäldenären är därför alltid att föredra. En delbetalning från gäldenären anses också vara tillräckligt för att ses som ett avbrott. Ett preskriptionsavbrott medför att preskriptionstiden på tre respektive tio år startar om på nytt. Man skulle alltså i princip kunna göra sin fordran gällande för all framtid om så kallade preskriptionsavbrytande åtgärder vidtogs löpande och i rätt tid.

För hyresfordringar gäller särskilda regler för preskriptionsavbrott. För att man ska kunna anse att det skett preskriptionsavbrytande åtgärder i de fallen krävs det att man väcker talan. Det innebär att man måste väcka talan vid tingsrätten alternativt skicka en ansökan till Kronofogdemyndigheten för att ett regelrätt preskriptionsavbrott ska anses ha skett.

Sammanfattningsvis bör man aldrig vänta alltför länge med att driva in sina fordringar och i synnerhet inte om gäldenären är konsument.

Jurist
Hanna Nilsson
LL.M.
Visa profil
No items found.
Nyhetsbrev

Fyll i din e-postadress nedan för att få vårt nyhetsbrev.

Thank you! Your submission has been received!
Oops! Something went wrong while submitting the form.